Jag skriver titeln på filmen i rubriken på koreanska så ni förstår hur jävla nere jag är med den här skiten. Madeo betyder "mor". Tror jag i alla fall. Det är det mest logiska. Mother (som filmen heter på engelska) är Bong Joon-hos senaste prestation. Jag har sett den på årsbästalistor för både 2009- och 2010-års bästa filmer och "Att se fram emot 2011"-listor. Det är väl så det blir i dagens samhälle där det inte finns några snabba, smidiga sätt att distribuera film globalt. Bongs två tidigare fullängdare var 2006-års småtråkiga monstermacka The Host och 2003-års också småtråkiga men i alla fall "WTF?"-provocerande Memories of Murder. Den här gången är det dock inte småtråkigt. Inte tråkigt alls faktiskt. Det är istället bra på riktigt och Bong visar att han har kapacitet att ta ett gäng fiffiga idéer och snygga scener och göra det till en ordentlig helhet. Eftersom det är en sydkoreansk film med thriller/action-inslag så blir det inte mindre än tre obligatoriska dropkicks, den dummaste och mest underhållande av alla sparkar. En på person, en i luften men även en på en backspegel vilket var en trevlig ny variant. Totalt dropkick-betyg: 3/5.
Actioninslagen hör dock till ovanligheterna. Det här är främst ett polisdrama med en twist. Twisten är att polisen i dramat inte är en polis utan en mamma (nej det finns inga mammor som är poliser, clod). Ett mord begås i den lilla staden. Polisen plockar in en ung dude som inte riktigt har den mentala kapaciteten att förklara varför han var just där och just då när han inte alls borde ha varit där och då. Som David Simon har lärt oss handlar polisarbete bara om att få röda namn till svarta på tavlan och fallat anses avslutat. Madeo har dock andra åsikter. Madeo spelas av Kim Hye-ja (bra karatenamn) och hon gör det ypperligt. Som vi känner igen från sydkoreanska filmer på senare tid så är det lite si och så med moralen bland karaktärerna men det känns mest uppfriskande. Let's have a toast for the douchebags, som Kanye skaldat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar