I förra inlägget råkade jag skriva lite om Happy-Go-Lucky, Mike Leighs näst senaste. Som av en händelse såg jag igår hans senaste, Another Year. Roger Ebert tippade att den skulle plocka hem Guldpalmen för snart ett år sedan men det blev som bekant (eller inte, det är väl inget krav) inget med det. Jag måste säga att jag är på Tim Burtons (jurychef) sida. Visst det är "genuint" och helt sjukt engelskt och alla är "duck" med alla men det räcker inte riktigt. Jag hörde ett flertal intervjuer innan jag såg filmen där alla var hemskt intresserade av Leighs teknik som går ut på att man mer eller mindre improviserar scener utifrån karaktärerna i månader innan man börjar blanda in kameror. Det kanske funkar fint om man har intressanta karaktärer (se tidigare inlägg). Det funkar dock mindre fint när det som kan kallas tredje huvudrollen är en straight up superstressad, frånskild, sen medelålders, semialkoholiserad kvinna. Hon spelas av Lesley Manville och är vän till huvudparet som spelas av Jimmy Broadbent och Ruth Sheen. Vi får följa paret och deras vänner under ett år i deras vardag. Manvilles karaktär är huvudkompisen som alltid är med oavsett tillfälle. Hon är inte trovärdig för fem öre. Hon stöter på parets son i en scen och när hon i en annan scen får reda på att han skaffat flickvän blir hon svartsjuk och upprörd. Hon har innan dess inte visat några större tecken på mental ohälsa. Den sortens inkonsekvent beteende går genom hela filmen. Lazy stuff, Leigh. Broadbent börjar dock se mer och mer humor ut ju äldre han blir så det var alltid något att ta med i alla fall. Dr Snuggles-looken kommer alltid att funka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar