Ny feature! Jag recenserar filmer jag sett med en skärmdump. Jag är övertygad om att det säger minst lika mycket som ett sifferbetyg och nästan lika mycket som en dålig text. Om någon mot förmodan läser det här, kommentera en siffergissning på mitt betyg. Ett karmapoäng för varje rätt.
En hundring på att ni inte lyssnar på den här för tillfället:
Vilket gör er till massiva förlorare men tryck bara på playknappen och ni ska se att allt blir bra. Min gissning till introt:
Now this one dedicated to the man them Call MacGyver
And all double O seven James Bond spy man inside the area
(Gunshot gunshot)
Maximum respect to the man them call Ice Cube
And a bust deuce deuce or trey eight bout four four
Adult swim-serier är the best. Elva minuter indiehumor i ett furiöst tempo blir sällan helt fel. Eagleheart är ytterligare ett bevis på det. Även om några skämt inte landar eller om ibland till och med vissa avsnitt inte landar så vem bryr sig? Det är elva minuter. Jag lägger ner mer tid än så på att fästa min handsfree i min krage varje dag. Eagleheart "handlar" om US Marshal Chris Monsanto, perfekt spelad av Chris Elliott. Enligt Adult swims egna info är Monsantos mål "...always the same: to punch people so hard that they explode." Mer än så behöver egentligen inte sägas. Varje avsnitt brukar handla om någon form av hämnd, tillsammans med en oftast totalt bisarr sidohandling. I avsnitt fem åker Monsanto hem till en familj för att luska runt lite och en minut senare bor han där, skäller på svärmor och grisar i TV-soffan framför 30 år gammal sport. Det är inte logiskt alls men det är roligt. I första avsnittet råkar han skjuta en bov till efterblivenhet när planen var att offa duden helt. För att rätta till problemet börjar Monsanto personligen träna upp boven igen med förhoppningen att återställa honom till total bovhet och då äntligen kunna mörda honom. All terapi sker under pistolhot från Eagleheart. Det är riktigt funny stuff:
För regin står hittills indieälsklingar som Eric Appel, Jay Karas och framförallt Jason Woliner. Conan O'Brien har en exec-producent-credit och hans produktionsbolag Conaco är ett av suit-bolagen bakom. Som brukligt är så går det inte att streama avsnitten via Adult swims sida till Sverige men jag har hört att det finns andra sätt.
Bonusmaterial! Jason Woliners headshot som barnstjärna:
Jag skriver titeln på filmen i rubriken på koreanska så ni förstår hur jävla nere jag är med den här skiten. Madeo betyder "mor". Tror jag i alla fall. Det är det mest logiska. Mother (som filmen heter på engelska) är Bong Joon-hos senaste prestation. Jag har sett den på årsbästalistor för både 2009- och 2010-års bästa filmer och "Att se fram emot 2011"-listor. Det är väl så det blir i dagens samhälle där det inte finns några snabba, smidiga sätt att distribuera film globalt. Bongs två tidigare fullängdare var 2006-års småtråkiga monstermacka The Host och 2003-års också småtråkiga men i alla fall "WTF?"-provocerande Memories of Murder. Den här gången är det dock inte småtråkigt. Inte tråkigt alls faktiskt. Det är istället bra på riktigt och Bong visar att han har kapacitet att ta ett gäng fiffiga idéer och snygga scener och göra det till en ordentlig helhet. Eftersom det är en sydkoreansk film med thriller/action-inslag så blir det inte mindre än tre obligatoriska dropkicks, den dummaste och mest underhållande av alla sparkar. En på person, en i luften men även en på en backspegel vilket var en trevlig ny variant. Totalt dropkick-betyg: 3/5.
Actioninslagen hör dock till ovanligheterna. Det här är främst ett polisdrama med en twist. Twisten är att polisen i dramat inte är en polis utan en mamma (nej det finns inga mammor som är poliser, clod). Ett mord begås i den lilla staden. Polisen plockar in en ung dude som inte riktigt har den mentala kapaciteten att förklara varför han var just där och just då när han inte alls borde ha varit där och då. Som David Simon har lärt oss handlar polisarbete bara om att få röda namn till svarta på tavlan och fallat anses avslutat. Madeo har dock andra åsikter. Madeo spelas av Kim Hye-ja (bra karatenamn) och hon gör det ypperligt. Som vi känner igen från sydkoreanska filmer på senare tid så är det lite si och så med moralen bland karaktärerna men det känns mest uppfriskande. Let's have a toast for the douchebags, som Kanye skaldat.
I förra inlägget råkade jag skriva lite om Happy-Go-Lucky, Mike Leighs näst senaste. Som av en händelse såg jag igår hans senaste, Another Year. Roger Ebert tippade att den skulle plocka hem Guldpalmen för snart ett år sedan men det blev som bekant (eller inte, det är väl inget krav) inget med det. Jag måste säga att jag är på Tim Burtons (jurychef) sida. Visst det är "genuint" och helt sjukt engelskt och alla är "duck" med alla men det räcker inte riktigt. Jag hörde ett flertal intervjuer innan jag såg filmen där alla var hemskt intresserade av Leighs teknik som går ut på att man mer eller mindre improviserar scener utifrån karaktärerna i månader innan man börjar blanda in kameror. Det kanske funkar fint om man har intressanta karaktärer (se tidigare inlägg). Det funkar dock mindre fint när det som kan kallas tredje huvudrollen är en straight up superstressad, frånskild, sen medelålders, semialkoholiserad kvinna. Hon spelas av Lesley Manville och är vän till huvudparet som spelas av Jimmy Broadbent och Ruth Sheen. Vi får följa paret och deras vänner under ett år i deras vardag. Manvilles karaktär är huvudkompisen som alltid är med oavsett tillfälle. Hon är inte trovärdig för fem öre. Hon stöter på parets son i en scen och när hon i en annan scen får reda på att han skaffat flickvän blir hon svartsjuk och upprörd. Hon har innan dess inte visat några större tecken på mental ohälsa. Den sortens inkonsekvent beteende går genom hela filmen. Lazy stuff, Leigh. Broadbent börjar dock se mer och mer humor ut ju äldre han blir så det var alltid något att ta med i alla fall. Dr Snuggles-looken kommer alltid att funka.
Jag såg The Disappearance of Alice Creed häromdagen, främst för den här snubbens skull:
Eddie Marsan. Snubben som inte är dålig i någonting. "Guy Ritchie har en ny film på gång", "Åh gud, nej", "Eddie Marsan är tydligen med", "I'm there, snitches!"
Om ni inte sett Mike Leighs lyckoporr Happy-Go-Lucky så ta er i kragen och få det gjort. Antingen hatar ni Poppy och kan då njuta av att få hata en glad människa, eller så älskar ni Poppy och får då njuta av att älska en glad människa. Win-win. Är ni likgiltiga inför Poppy så har ni Eddie Marsan. Överjäkligt bra är han i den. Tror ni inte på mig så lita på You Tube, YT har aldrig fel. "Peep n creep":
Hursom, hela anledningen med det här inlägget var en kort sekvens i yadayadayada Alice Creed där Gemma Aterton blir kidnappad av Marsan och Martin Compston. Compston är en pytteliten man som pratar med en 12-årings röst, pre målbrott mind you. I en scen är han av spoileranledningar naken. Det är en ytterst dramatisk scen där tilliten karaktärer emellan sätts på sin spets. Compston står vänd med sidan mot kameran som brukligt är när det är manlig nakenhet men i en snabb scen vänder han sig mot kameran och visar hela härligheten. Det mest kända exemplet på det här är väl Harvey Keitel och då tänker man mest "Jaha, där är den" och sen är det inte mer med det. Ungefär samma reaktion som när Julianne Moore kör naken underdel i Short Cuts. "Jaha, det var rött som väntat" ungefär. Grejen med Compston är dock att han är, väldigt out of character, om man säger så. Det tar verkligen iväg fokus från handlingen. Eftersom det är en så kort scen hinner man inte med direkt utan tänker mest "Var det där? Nä, det kan det inte ha varit. Lutar han sig emot något på golvet?". Eller som en tråd på IMDB är (Var. Tydligen borttagen nu) döpt till "Puts horses to shame". Filmen i övrigt var sådär. Marsan var dock sevärd. Compston var oundviklig. Stop hogging the screen!
Om ni tittar noga så ser ni att Patton Oswalt i filmen Big Fan har kommit på en jättegrej (eller är det här redan en grej?). Han häller upp en halv Cola i ett glas, fyller på med cirka ½dl strösocker, häller över resten av Colaburken. Jag menar, geni right?
Jag såg den här filmen (fråga mig inte varför) och det enda jag kunde tänka på var att det bästa sättet att recensera den på är med ett Venndiagram. Det är väl recension nog. När det enda en film får en att tänka på är logiska illustrationer så är filmen nog inte så het. Tryck för större.
Ja, ni ser rätt. Det är Juliette Binoche och Dane Cook. Juliette Binoche och Dane Cook. En gång till för er längst bak, Juliette Binoche och Dane Cook.
Två brandbilar, fyra snutbilar, tre helikoptrar, ett godståg och en marinsoldat, är det allt du har Tony?
När Barcelona rullar upp ett försvar och låter Messi peta in trasan så brukar Robert Perlskog eller någon annan yla om "Skolboken!". Om man har en skolbok angående exposition så har antagligen Tony Scott skrivit den och huvudkapitlet heter antagligen "Unstoppable". Är något oklart? Klipp till en fiktiv nyhetskanal som omedelbart förklarar allting. "Looks like they're putting another train in front of triple 7 in an attempt to slow it down". Cheers. "We're getting reports that the man in the helicopter is 22 year old marine corps veteran Ryan Scott". Hyggligt. Får man inte saker som sker på skärmen förklarat för sig så får man början på ministorybågar rakt i ansiktet. "Yeah yeah, I've got two daughters, they're working their way through college", "Where?", "Hooters", "OHHH YEAAAH!". Tio minuter senare, Denzels två tonårsdöttrar struttar omkring på Hooters. I början av filmen får vi i förbifarten reda på att Kapten Kirk är born and raised i Stanton. Efter tjugo minuter får vi reda på att monstertåget är ute efter, wait for it, Stanton. Det är som om någon planerat den här skiten! Fantastisk film.
Jag tänkte inte skriva det här inlägget egentligen för det känns lite meningslöst att skicka ut exakt samma åsikt som alla andra. Men för säkerhets skull, gör er själva en tjänst och lyssna på PJ Harveys nya skiva "Let England Shake". Hon påstår i intervjuer att text alltid kommer först för henne och ibland blir vad som skulle varit en låttext istället en dikt eller kanske en novell. Det är nästan svårt att tänka sig för musiken på den här mofon är helt löjligt bra. Jag ska göra det enkelt för alla skeptiker genom att länka till den för skivan representativa "England". Featuring irakisk kärleksvisa! Gillar ni inte den så gillar ni antagligen inte skivan (och inte heller musik).
Charlie Brooker är ultimat när han är ensam på skärmen. Hans Guardian-texter är för det mesta chuckle-värdiga men skulle jag tvingas välja skulle jag hellre ta en solid lolcat-video som tidsfördriv. Hans game show You have been watching och nya nyhetsskojarprogrammet 10 o'clock live är sevärda men gärna med en FFW-knapp i närheten. Brooker ska inte behöva få sina utbrott godkända av Frank Skinner eller någon annan QI-twit eller behöva vänta på om gående plastikoperationen Jimmy Carr tycker det är roligt eller inte. Brooker ska titta in i kameran och låtsas bli upprörd över världen och människorna och då och då lämna över till en analys från Barry Shitpeas. Det är vad han är till för.
How TV ruined your life handlar om just det. Han utgår i varje avsnitt från ett specifikt ämne som TV förstört. Rädsla, kärlek, livsdrömmar och så vidare. Han håller ämnena ordentligt breda så han kan komma undan med dumma arkivklipp om i stort sett vadsomhelst. Alltid med en perfekt elak voice-over. Han verkar ha fått en ännu större budget till den här serien än till senaste Newswipe vilket alltid är trevligt. Hittills har det varit en stor set piece per avsnitt där If... pens got hot från första avsnittet är den bästa såhär långt.
Om man klickar runt lite där på YT verkar det som om någon Errol Flynn lägger upp hela avsnitt. Smid medan järnet osv osv.
Jag menar inte att komma med cynisk kritik eller småsinta gliringar utan är genuint intresserad av hur man kommer fram till ett sånt omslag 2011. Om någon skulle släppa en film idag som utspelar sig 1991 och handlingen i filmen går ut på att ett litet band slår igenom och vi behöver ett snurrande omslag för att visa att vi ska få se hur skivan stiger på topplistorna, då skulle det omslaget se ut så. Är det ett medvetet val, för att visa att man vet att det ser ut som tidiga Roxette och det ska låta som tidiga Roxette och man är stolt över det? I så fall är det beundransvärt att man inte låter sig blåsas med av alla trendvindar men jag har bara svårt att tro att det skulle vara så. Fascinerande är det hurosmhelst.
Jasså ni är trötta på all jävla naturskit som BBC maler ut och prackar på er i boxar hela tiden? Är ni det? Well, för det första har ni fel men ni har dubbelfel den här gången. Human Planet som är fem avsnitt in i UK just nu är helt brutalbra. Premissen är "Människor kan ju bo varsomhelst på planeten, weird innit?" Sen har genierna som kom på den här idén fått några miljoner och givit sig ut och filmat människor som bor på oortodoxa platser. Ni vet hur alla människor på hela planeten som lever nu och som någonsin levat har en Facebook och en Twitter och förtjänar ett lyxigt kök och funderar på om man kanske skulle byta till Avanza istället? Not these guys, baby. Jag förutsätter att SVT kommer köpa in skiten och då MÅSTE ni se det, även ni som spyr bara av att se Martin Emtenäs (ni borde gå till doktorn med det).
För det första så är det inte Attenborough som voicar utan John Hurt vilket alltid är positivt. För det andra så kommer ni bli bättre människor av att se det. Om det nu inte är så att ni är vana vid att dra ut tidigt på morgonen för att sitta på en liten träeka i tio timmar i väntan på att kunna brotta upp en haj för hand. Eller om ni är vana vid att mörda valar genom att slänga er i plurret med en träharpun användandes Isinbajeva-teknik. Förutom folk som mördar enorma/löjligt farliga djur för hand så att familjerna får lite protein på bordet så finns det alla dårar som inte har några problem med att bo 30 meter upp i ett träd (vi snackar inte en eremit som blivit tokig här alltså utan vi snackar hela familjer), inuiter som sitter på drivis i en månad i väntan på att plocka en narval, ökenfolk som går med kameler i flera veckor för att kunna få hem lite gear till byn, folk som lärt sin kropp att gå på havets botten 20 meter under ytan, osv osv. Mest fascinerande och gripande hittills är helt klart kompressordykarna i Filippinerna. Det måste ses för att tros misstänker jag.
De har alltså en kompressor på båten som de drar vad som ser ut som trädgårdsslangar i stort sett från. Varje dykare får en sådan slang att stoppa in i munnen utan munstycke eller något annat sånt bös. Bara pressa ner syret i lungorna. I en kort scen ser man hur kopplingen till en av slangarna verkar glappa lite så man har tagit ett Snickerspapper och täppt till med. Väl i vattnet så dyker man ner till cirka 30 meters djup och lägger ut enorma nät som man sedan kan dra upp ett ton fisk med om man har tur. Eftersom det ska gå fort så man kan göra det så många gånger som möjligt under en dag så får oundvikligen minst en snubbe dykarsjuka efter varje dyk. Helt löjligt farligt och allvarliga skador är inte ovanligt alls. I bakomscenerna som kommer efter varje avsnitt får man se en äldre man som berättar hur en av hans söner får gå på kryckor numera på grund av dykarsjuka och hur en annan av hans söner tog livet av sig efter att ha blivit förlamad på grund av detsamma. Man gör det inte direkt för fame and fortune för kompressordykning hör tydligen till ett av de sämst betalda yrkena i landet. Man gör det för att det är allt som finns. Man riskerar drunkning eller gasbubblor i kroppens vävnader tre gånger om dagen för att få mat på bordet. Jag brukar bli lite irriterad om jag inte kan gå hem tidigare från jobbet på fredagar.
Snubben på bilden sitter uppe i ett enormt träd som han klättrat upp i med hjälp av en lian spänd runt trädet. Han sitter däruppe och plockar honung. Det är bara vad han gör. Tryck för större.
Har ni (hypotetiska läsare) någonsin lyssnat på texten till den här dängan? Den ut på att Cooke berättar att han inte är en vidare beläst dude men han vet att han älskar en specifik lady. Jag tycker dock nästan att den pushar dumhetsbudskapet en aning för långt.
"Don't know much about a science book". Det där är en fantastiskt mening. Visst. Det behövs ett "book" i slutet så att det kan rimma på "Don't know much about the french I took" i nästa mening men ändå, han vet inte mycket om en vetenskapsbok? Jag förstår knappt vad det betyder. Menar han en specifik bok som han aldrig orkade läsa eller menar han alla vetenskapsböcker oavsett ämne som en stor klump? Hursomhelst, i nästa vers radar han bara upp fyra matematiska termer: geometri, trigonometri, algebra och räknesticka. Jag antar att han har en hel vers till bara matematik för att visa att han är riktigt, riktigt rudis på matematik. Det är dock först efter några refränger, stick och verser till som låtens verkliga storhet visar sig, det är när man försöker få fram det obildade budskapet i själva musiken, nämligen när kören under Cookes "La ta ta ta ta ta ta ta" (vid det här laget kan Sam inte ens forma ord längre) istället för att sjunga hela meningar helt enkelt nöjer sig med grundbudskapet och sjunger "History, Biology, Science book, French I took". Det låter fruktansvärt dumt men samtidigt hör man känslan i det under Cookes vokalljud. Message received.
Hade helt missat att sista delen av Family Guys remakes av gammel-Star Wars kommit ut. De första två filmerna tyckte jag inte var speciellt heta. Inte ens i klass med ett standardavsnitt och standardavsnitt de senaste åren har inte varit av speciellt hög standard. Eftersom jag kände för ett projekt att slutföra som dock krävde minsta möjliga ansträngning kom jag fram till att vad mitt liv behöver just nu är att se om gammeltrilogin med tillhörande Family Guy-kompis emellan. Jag insåg nästan direkt efter textrullen i A new hope att jag inte sett de här filmerna på minst tio-tolv år. Det är inga mästerverk direkt men man kan verkligen förstå hur 15-åringar kunde gå helt apskit över dem 1977. Balla rymdstationsinteriörer, futuristiska (fast det är a long time ago) ljud och en ganska solid story.
Det har lipats en hel del om modifieringarna Lucas och hans crew gjort till de första tre filmerna och den brutalt låga kvaliteten på den "nya" trilogin. Om hur den har våldtagit folks barndomar (ett ganska subtle n shit sätt att se på saken) och saker av den naturen. Men när man ser de gamla filmerna utan att ha speciellt mycket nostalgi i ryggsäcken inser man att skillnaderna inte är speciellt stora. Är Jar Jar Binks verkligen så mycket värre än en average Ewok eller Jawa (Hoo-tiini!)? Är Hayden Christensen verkligen en sämre skådis än Mark Hamill? Jag skulle vilja slå ett starkt slag för att Star Wars-dubbeltrilogin (finns det ett ord för verk om sex) håller en genomgående jämn kvalitet.
Angående Family Guy-spoofsen så tjänar de en hel del på att man har koll på tillhörande film. Föga förvånande. I stort sett varje etableringsscen är tagen rakt av vilket är ganska fint och förtroendeingivande. Favoritscen från alla sex filmerna blir nog den här:
Man läser massa andra bloggar och tänker "Det här är ju roligt och trevligt, det vill jag också göra" så man skapar sig en egen liten plats och gör några tafatta designval och hittar på ett dumt namn för kanske tolfte gången (en tusenlapp om någon lyckas hitta någon av alla mina gamla döda bloggar med glömda lösenord) innan man inser varför man slutat så många gånger tidigare. Man har inget att säga och ingen läser det man inte har att säga. Att man aldrig lär sig.
