Ny feature! Jag recenserar filmer jag sett med en skärmdump. Jag är övertygad om att det säger minst lika mycket som ett sifferbetyg och nästan lika mycket som en dålig text. Om någon mot förmodan läser det här, kommentera en siffergissning på mitt betyg. Ett karmapoäng för varje rätt.
En hundring på att ni inte lyssnar på den här för tillfället:
Vilket gör er till massiva förlorare men tryck bara på playknappen och ni ska se att allt blir bra. Min gissning till introt:
Now this one dedicated to the man them Call MacGyver
And all double O seven James Bond spy man inside the area
(Gunshot gunshot)
Maximum respect to the man them call Ice Cube
And a bust deuce deuce or trey eight bout four four
Adult swim-serier är the best. Elva minuter indiehumor i ett furiöst tempo blir sällan helt fel. Eagleheart är ytterligare ett bevis på det. Även om några skämt inte landar eller om ibland till och med vissa avsnitt inte landar så vem bryr sig? Det är elva minuter. Jag lägger ner mer tid än så på att fästa min handsfree i min krage varje dag. Eagleheart "handlar" om US Marshal Chris Monsanto, perfekt spelad av Chris Elliott. Enligt Adult swims egna info är Monsantos mål "...always the same: to punch people so hard that they explode." Mer än så behöver egentligen inte sägas. Varje avsnitt brukar handla om någon form av hämnd, tillsammans med en oftast totalt bisarr sidohandling. I avsnitt fem åker Monsanto hem till en familj för att luska runt lite och en minut senare bor han där, skäller på svärmor och grisar i TV-soffan framför 30 år gammal sport. Det är inte logiskt alls men det är roligt. I första avsnittet råkar han skjuta en bov till efterblivenhet när planen var att offa duden helt. För att rätta till problemet börjar Monsanto personligen träna upp boven igen med förhoppningen att återställa honom till total bovhet och då äntligen kunna mörda honom. All terapi sker under pistolhot från Eagleheart. Det är riktigt funny stuff:
För regin står hittills indieälsklingar som Eric Appel, Jay Karas och framförallt Jason Woliner. Conan O'Brien har en exec-producent-credit och hans produktionsbolag Conaco är ett av suit-bolagen bakom. Som brukligt är så går det inte att streama avsnitten via Adult swims sida till Sverige men jag har hört att det finns andra sätt.
Bonusmaterial! Jason Woliners headshot som barnstjärna:
Jag skriver titeln på filmen i rubriken på koreanska så ni förstår hur jävla nere jag är med den här skiten. Madeo betyder "mor". Tror jag i alla fall. Det är det mest logiska. Mother (som filmen heter på engelska) är Bong Joon-hos senaste prestation. Jag har sett den på årsbästalistor för både 2009- och 2010-års bästa filmer och "Att se fram emot 2011"-listor. Det är väl så det blir i dagens samhälle där det inte finns några snabba, smidiga sätt att distribuera film globalt. Bongs två tidigare fullängdare var 2006-års småtråkiga monstermacka The Host och 2003-års också småtråkiga men i alla fall "WTF?"-provocerande Memories of Murder. Den här gången är det dock inte småtråkigt. Inte tråkigt alls faktiskt. Det är istället bra på riktigt och Bong visar att han har kapacitet att ta ett gäng fiffiga idéer och snygga scener och göra det till en ordentlig helhet. Eftersom det är en sydkoreansk film med thriller/action-inslag så blir det inte mindre än tre obligatoriska dropkicks, den dummaste och mest underhållande av alla sparkar. En på person, en i luften men även en på en backspegel vilket var en trevlig ny variant. Totalt dropkick-betyg: 3/5.
Actioninslagen hör dock till ovanligheterna. Det här är främst ett polisdrama med en twist. Twisten är att polisen i dramat inte är en polis utan en mamma (nej det finns inga mammor som är poliser, clod). Ett mord begås i den lilla staden. Polisen plockar in en ung dude som inte riktigt har den mentala kapaciteten att förklara varför han var just där och just då när han inte alls borde ha varit där och då. Som David Simon har lärt oss handlar polisarbete bara om att få röda namn till svarta på tavlan och fallat anses avslutat. Madeo har dock andra åsikter. Madeo spelas av Kim Hye-ja (bra karatenamn) och hon gör det ypperligt. Som vi känner igen från sydkoreanska filmer på senare tid så är det lite si och så med moralen bland karaktärerna men det känns mest uppfriskande. Let's have a toast for the douchebags, som Kanye skaldat.
I förra inlägget råkade jag skriva lite om Happy-Go-Lucky, Mike Leighs näst senaste. Som av en händelse såg jag igår hans senaste, Another Year. Roger Ebert tippade att den skulle plocka hem Guldpalmen för snart ett år sedan men det blev som bekant (eller inte, det är väl inget krav) inget med det. Jag måste säga att jag är på Tim Burtons (jurychef) sida. Visst det är "genuint" och helt sjukt engelskt och alla är "duck" med alla men det räcker inte riktigt. Jag hörde ett flertal intervjuer innan jag såg filmen där alla var hemskt intresserade av Leighs teknik som går ut på att man mer eller mindre improviserar scener utifrån karaktärerna i månader innan man börjar blanda in kameror. Det kanske funkar fint om man har intressanta karaktärer (se tidigare inlägg). Det funkar dock mindre fint när det som kan kallas tredje huvudrollen är en straight up superstressad, frånskild, sen medelålders, semialkoholiserad kvinna. Hon spelas av Lesley Manville och är vän till huvudparet som spelas av Jimmy Broadbent och Ruth Sheen. Vi får följa paret och deras vänner under ett år i deras vardag. Manvilles karaktär är huvudkompisen som alltid är med oavsett tillfälle. Hon är inte trovärdig för fem öre. Hon stöter på parets son i en scen och när hon i en annan scen får reda på att han skaffat flickvän blir hon svartsjuk och upprörd. Hon har innan dess inte visat några större tecken på mental ohälsa. Den sortens inkonsekvent beteende går genom hela filmen. Lazy stuff, Leigh. Broadbent börjar dock se mer och mer humor ut ju äldre han blir så det var alltid något att ta med i alla fall. Dr Snuggles-looken kommer alltid att funka.
Jag såg The Disappearance of Alice Creed häromdagen, främst för den här snubbens skull:
Eddie Marsan. Snubben som inte är dålig i någonting. "Guy Ritchie har en ny film på gång", "Åh gud, nej", "Eddie Marsan är tydligen med", "I'm there, snitches!"
Om ni inte sett Mike Leighs lyckoporr Happy-Go-Lucky så ta er i kragen och få det gjort. Antingen hatar ni Poppy och kan då njuta av att få hata en glad människa, eller så älskar ni Poppy och får då njuta av att älska en glad människa. Win-win. Är ni likgiltiga inför Poppy så har ni Eddie Marsan. Överjäkligt bra är han i den. Tror ni inte på mig så lita på You Tube, YT har aldrig fel. "Peep n creep":
Hursom, hela anledningen med det här inlägget var en kort sekvens i yadayadayada Alice Creed där Gemma Aterton blir kidnappad av Marsan och Martin Compston. Compston är en pytteliten man som pratar med en 12-årings röst, pre målbrott mind you. I en scen är han av spoileranledningar naken. Det är en ytterst dramatisk scen där tilliten karaktärer emellan sätts på sin spets. Compston står vänd med sidan mot kameran som brukligt är när det är manlig nakenhet men i en snabb scen vänder han sig mot kameran och visar hela härligheten. Det mest kända exemplet på det här är väl Harvey Keitel och då tänker man mest "Jaha, där är den" och sen är det inte mer med det. Ungefär samma reaktion som när Julianne Moore kör naken underdel i Short Cuts. "Jaha, det var rött som väntat" ungefär. Grejen med Compston är dock att han är, väldigt out of character, om man säger så. Det tar verkligen iväg fokus från handlingen. Eftersom det är en så kort scen hinner man inte med direkt utan tänker mest "Var det där? Nä, det kan det inte ha varit. Lutar han sig emot något på golvet?". Eller som en tråd på IMDB är (Var. Tydligen borttagen nu) döpt till "Puts horses to shame". Filmen i övrigt var sådär. Marsan var dock sevärd. Compston var oundviklig. Stop hogging the screen!
Om ni tittar noga så ser ni att Patton Oswalt i filmen Big Fan har kommit på en jättegrej (eller är det här redan en grej?). Han häller upp en halv Cola i ett glas, fyller på med cirka ½dl strösocker, häller över resten av Colaburken. Jag menar, geni right?
