Eddie Marsan. Snubben som inte är dålig i någonting. "Guy Ritchie har en ny film på gång", "Åh gud, nej", "Eddie Marsan är tydligen med", "I'm there, snitches!"
Om ni inte sett Mike Leighs lyckoporr Happy-Go-Lucky så ta er i kragen och få det gjort. Antingen hatar ni Poppy och kan då njuta av att få hata en glad människa, eller så älskar ni Poppy och får då njuta av att älska en glad människa. Win-win. Är ni likgiltiga inför Poppy så har ni Eddie Marsan. Överjäkligt bra är han i den. Tror ni inte på mig så lita på You Tube, YT har aldrig fel. "Peep n creep":
Hursom, hela anledningen med det här inlägget var en kort sekvens i yadayadayada Alice Creed där Gemma Aterton blir kidnappad av Marsan och Martin Compston. Compston är en pytteliten man som pratar med en 12-årings röst, pre målbrott mind you. I en scen är han av spoileranledningar naken. Det är en ytterst dramatisk scen där tilliten karaktärer emellan sätts på sin spets. Compston står vänd med sidan mot kameran som brukligt är när det är manlig nakenhet men i en snabb scen vänder han sig mot kameran och visar hela härligheten. Det mest kända exemplet på det här är väl Harvey Keitel och då tänker man mest "Jaha, där är den" och sen är det inte mer med det. Ungefär samma reaktion som när Julianne Moore kör naken underdel i Short Cuts. "Jaha, det var rött som väntat" ungefär. Grejen med Compston är dock att han är, väldigt out of character, om man säger så. Det tar verkligen iväg fokus från handlingen. Eftersom det är en så kort scen hinner man inte med direkt utan tänker mest "Var det där? Nä, det kan det inte ha varit. Lutar han sig emot något på golvet?". Eller som en tråd på IMDB är (Var. Tydligen borttagen nu) döpt till "Puts horses to shame". Filmen i övrigt var sådär. Marsan var dock sevärd. Compston var oundviklig. Stop hogging the screen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar